Navigation
Månefase
CURRENT MOON
Tilfældigt billede
Webmaster


Log ind
Brugernavn

Kodeord



Har du glemt dit kodeord?
Bed om et nyt ved at klikke her.
       

Lidt om diverse


Lidt om SD kort


Det handler meget om (også pris), hvilken "Class" som hukommelseskortet er udstyret med. Class-Skalaen går fra 2, 4, 6 til 10,
Højere Class, hurtigere kort til at læse og gemme data på kortet.
Laveste Class 2 og 4 skriver og læser med ca. 2 - 4 megabyte i sek, mens Class 10 har hastigheder omkring 10 megabyte i sek.
SanDisk Ultra - Flashhukommelseskort - 8 GB - Class 10 - SDHC UHS-I pris 54,00 kr inkl. Forsendelse set hos http://www.debusy.dk/208051/411545-411545.html
(rigtig billigt)
    


Eget kort på din gps


Har du en håndholdt Garmin gps og har et papir kort over jagten og ønsker at lægge dem på din gps er det muligt (gratis) med Garmin Custom Maps
"Udvalget af kort til håndholdte GPS er enormt: Topografiske landskabskort, vejkort, søkort, ski-kort og meget andet. Men hvis du har dine helt egne kortkilder, som du ønsker at se på din GPS, kan du selv supplere:
Med den gratis funktionalitet Garmin Custom Maps kan du overføre snart sagt enhver kortkilde – selv papirkort – til din GPS.
Med Custom Maps kan du eksempelvis indscanne et papirkort eller finde et digitalt kort på nettet. Den nye kortkilde lægges oven på satellitfotos i Google Earth og justeres, så det passer med andre referencepunkter. Når kortet stemmer overens med virkeligheden, kan det overføres til din Garmin håndholdte GPS.
Alt sammen i få, nemme skridt.
Hvis du har en Garmin håndholdt og et kort, du har lyst til at overføre, kan du læse mere på Garmins Custom Maps’ hjemmeside"
    


Hur man tar trikinprov


Vissa jaktlag tar ur grisen i fält medan andra inte gör det. Vissa föredrar att bära mindre medan andra föredrar att inte få jord och smuts i djuret. Hur ni gör med den biten spelar ingen roll för trikinprovet.
1. Skär bort en bit av ena framläggen (minst 25 gram kött, undvik om möjligt senor).
2. Lägg provet i en plastpåse och klistra den ena nummeretiketten på plastpåsen och den andra på följesedeln/remissen.
3. Stoppa följesedeln och plastpåsen med trikinprovet i det frankerade kuvertet, förslut kuvertet.
4. Posta.
Svaret på trikinanalysen kommer med vändande post eller på din E-mail om du angivit den på följesedeln.
* om du inte kan ta frambenets grövre muskler går det bra med njurtappen. Räntan ( inälvorna ) kan läggas tillbaka i naturen utan större risk för trikinsmitta då senor mm inte normalt innehåller trikiner. Rött kött bör inte läggas tillbaka innan man vet att det inte är trikiner i köttet. Vildsvin äter allt och drar sig inte för att äta utlagt griskött. Om du lagt ut trikinsmittat rött kött kan snart fler vildsvin på din jaktmark vara trikinsmittade.

Varg rev nio får i Torsås


Nio får har dödats och skadats av varg vid två gårdar i Torsås kommun i Kalmar län. Angreppen skedde först på den ena gården natten mot tisdagen, då fem tackor dödades och en skadades. Den andra attacken skedde natten därpå vid granngården några kilometer därifrån. Då dödades ett får och två skadades. – Det är med all sannolikhet varg, förmodligen en strövarg. Enstaka sådana här fall inträffar varje år, konstaterar länsstyrelsens besiktningsman, Robert Briland.

18 frågor och svar om trikiner


Trikiner är små parasitära rundmaskar som kan finnas hos vildsvin och andra allätare, och som kan smitta oss människor. Människor som drabbas av trikiner får mycket allvarliga muskelsmärtor, smärtor som kan bestå hela livet.

Trikiner finns hos tamsvin och hästar, men också hos vilda djur. Inga trikiner har upptäckts i svenskt atamgriskött sedan 1994. Tre procent av undersökta rävar har varit smittade, åtta procent av lodjuren är smittade och elva procent av vargarna.
Också björnkött kan innehålla trikiner och måste testas för att få säljas, ges bort eller serveras till andra. I höstas sköts en björn som hade trikiner.
Men hur vanligt är det med trikiner och måste man verkligen testa sitt björnkött och sitt vildsvinskött för att vara helt säker?
Vi har ställt 18 frågor till expert-en Ulrika Forshell på para-sitologen på Statens veterinärmedicinska an-stalt, SVA, i Uppsala.

1. Måste man trikintesta vildsvins-kött?
I lagens mening måste man testa vildsvinskött bara om man ska ge bort eller sälja köttet, eller bjuda någon på det. Ska du äta själv behöver du inte testa det. Men du bör testa om du vill känna dig säker på att vildsvins-köttet inte är smittat. Vi tycker att man ska testa.

2. Finns det fler sorters trikiner?
Ja, vi har i alla fall fyra typer i Sverige, med lite olika egenskaper. Trichinella spiralis är den vanligaste sorten generellt. Trichinella bitrovis hittas ganska ofta hos vilt, och kan vara vanligast hos vilt. Trichinella nativa hittas ibland och är den sort som överlever även i fryst kött. Trichinella pseudospiralis bildar inte kapslar och går därför inte att se med gamla analysmetoder, så kallad stamp, som är förbjuden sedan 2005.

3. Vilka trikiner testar ni på SVA?
Vi testar alla kända sorter. Vi har en särställning bland laboratorierna och är nationellt referenslab. Alla EU-länder har referenslab för alla kända smittsamma agens. När andra lab hittar trikiner skickar de provet till oss för artbestämning, vilket sker med DNA-analys.

4. Hur görs ett trikintest?
Man gör i stora drag så att man härmar magsäckens arbete. Man blandar alltså köttvävnaden i en lösning med samma sammansättning som magsaften och låter det stå en tid och undersöker sedan bottensatsen med lupp. Hittar man något så artbestäms det därefter.

5. Vilka delar ska man skicka in?
Man kan skicka in köttvävnad från läggens, alltså frambenets, muskulatur eller från muskelpelaren som sitter i mellangärdet. Det kallades förr för njurtappen, men det ledde till mycket missförstånd, så därför säger vi numera muskelpelaren i mellangärdet.
I princip handlar det om vävnad som är täta på blodkärl och det beror på att där finns det mest trikiner. Vi behöver 50–100 gram kött, cirka en knytnäve. Fett och hinnor ska vara bortputsat, för där finns inga trikiner.

6. Kan man skicka in vävnad som har varit fryst?
Ja, det går bra, men då i dubbel mängd om det är rejält fryst. Det kostar också mer att analysera.

7. Hur säker kan man vara att köttet inte är smittat om det är godkänt?
Man kan vara helt säker, om man skickat prov från rätt muskeltyp.
Det beror på att ett nyinfekterat djur inte smittar, utan trikin-erna måste ha kommit genom magsäcken ner i tarmarna och där hunnit para sig och få nya larver som sedan hunnit ut genom tarmväggarna och vidare i blodet och inkapslat sig, det tar några veckor.

8. Räcker det med att få in en larv i kroppen för att bli sjuk?
Nej, det kan man knappast säga. Det behövs normalt mellan 50 och 100 larver, säg cirka 75.
Människokroppen kan klara av att bryta ner en mindre infektion.
Upptäcks infektionen tidigt går det att avmaska med mebendazol. Senare är det en lång och plågsam process innan man blir frisk. Infektionen kan också bli dödlig.

9. Var uppträder trikinerna först?
I magsäcken och tarmarna. Men där måste de para sig och få nya larver som sköljs med blodet och hamnar i muskulaturen för att därifrån smitta ett nytt djur eller en människa. Trikiner smittar inte genom kontaktsmitta, infekterat kött måste ätas.

10. Torkning och saltning är ju vanligt när det gäller griskött. Överlever trikiner saltning och torkning?
Ja, de överlever saltning och torkning.

11. Överlever trikiner kokning och stekning?
Kokning normalt inte. Stekning är kritiskt. För att vara på den säkra sidan behöver köttet värmas upp till 66 grader i köttstyckets centrum under tio minuter. Vill man vara på säkra sidan bör man ju använda kött-ermometer. Har du inte termometer ska köttet vara grått, alltså helt genomstekt. Är köttet trikintestat kan du nöja dig med lägre temperatur.

12. Dör inte trikinerna i frysen?
Nej, i alla fall inte Trichinella nativa. Fast vi vet inte säkert hur länge den överlever i frysen och vilken temperatur som är optimal för avdödning. Olika kött har olika egenskaper, vilket också kan påverka trikinernas överlevnad, alltså inte bara Trichinella nativa.
Vi håller nu på med ett försök med kött från den björn vi fick in i höstas för att se om trikinerna fortfarande lever och om de fortfarande kan infektera. Tills vidare vet vi bara att de fortfarande lever …

13. Hur vanligt är det att det förekommer trikiner i vildsvinskött?
Det är ganska ovanligt. Jag tror att det testades sammanlagt 45 000 prover under 2009 hos SVA och andra ackrediterade lab, och om jag minns rätt var det två eller tre fall som hittades.
Under åren 2002–2008 har 0,01 procent av undersökta prover varit smittade.

14. Det sköts 49 000 vildsvin 2009. Hur många av dem trikintestades, uppskattar du?
Ja, om det sköts 49 000 var det ju en hög andel i och med att 45 000 testades och det tycker jag är bra.

15. Vad kan man säga om ålders-fördelningen på smittade vildsvin?
Det är främst vuxna, men vi hittade också ett ungt djur i fjol, så man bör testa även unga djur för att vara på den säkra sidan.

16. Har vissa områden mer smitt-ade vildsvin än andra?
Nej, det kan man inte säga.

17. Var kan man trikintesta sitt vildsvin eller sin björn?
Man kan skicka prover hit till SVA. Provtagningskit går att köpa i välsorterade jaktbutiker eller kan beställas över nätet.
Andra ackrediterade, alltså god-kända, laboratorier är Siljans Chark i Mora, Ginstens slakteri i Harplinge, Dahlbergs Chark i Brålanda, Vidilab i Enköping, JP i Hästveda och ALcontrol med huvudkontor i Linköping och med inlämnings-ställen på många håll i landet.
Dess-utom finns enskilda veterinärer och privata laboratorier som kan förmedla prover vidare, men de har inte rätt att själva utföra analyser.
Men kött som analyserats hos icke-ackrediterade lab får inte säljas, ges bort eller serveras till andra i enlighet med EU-förordningen som styr trikinkontrollen inom med--lems-staterna.
EU 2075/2005 har vi antagit även i Sverige och det finns inga övergångsregler.

18. Finns risk för smittspridning om man lämnar slaktavfall i skogen?
Ja, räntor med rester av kött, till exempel skallen och mellangärdet, kan sprida smittan vidare. Skjutna rävar ska inte heller lämnas öppet.
Ta för vana att gräva ner slakt-avfallet när det går.
Lånt fra svensk jagt

Pälsätare hos rådjur oftast inte livshotande


På senvintern brukar det dyka upp rapporter om rådjur med kala fläckar i pälsen. I regel beror detta på ohyra som kallas pälsätare.

I Sverige är det ganska vanligt att rådjur angrips av så kallade pälsätare. Parasiten är en fem millimeter lång lus med det latinska namnet Damalinia cervi.

Lusen lever hela sitt liv i rådjurets päls där den livnär sig på hår och hudbitar. Angripna rådjur ser ofta ut som om de är hårlösa eller klippta på halsen och sidorna. Angreppen verkar öka på senvinter och vår, vilket kan sammanhänga med att rådjuren flockas bland annat runt foderplatser och där smittar varandra.

Inte rävskabb
Vissa tror att angreppet beror på att rådjuren drabbats av rävskabb men så är inte fallet. Rävskabb drabbar i huvudsak hunddjur i allmänhet och räv i synnerhet.

Rådjuren lider ofta av klåda och viss irritation men enligt veterinärmedicinsk litteratur är angreppen sällan så svåra att rådjuren behöver avlivas.

Avlivar man ett pälsätarangripet rådjur under olovlig tid kan man göra sig skyldig till brott mot jaktlagstiftningen.

Rådjur i normal eller god kondition klarar ett pälsätarangrepp och problemet försvinner när rådjuret byter till sommarpäls.


Ny lag för anmälningsplikt infördes 1 januari i år

Publicerad: den 9 mars 2010
Den nya lagen innebär att fordonsförare inte behöver avgöra om ett anmälningspliktigt vilt *) skadats eller dödats vid en sammanstötning. Har sammanstötning skett ska anmälan ske till polisen och platsen markeras.

Den nya lagstiftningen innebär att nedastående dom i tingsrätten förmodligen hade fått ett annat utslag då fordonsförare efter lagändring 20100101 inte behöver avgöra om ett djur skadats eller dödats. Detta avgörande görs idag av eftersöksjägare ingående i Nationella Viltolycksrådet.

Tingsrätt ogillade åtal för jaktbrott
8 mars, 2010
En oenig tingsrätt ogillade åtalet mot en man som inte med en gång rapporterade till polisen att han kört på och skadat ett rådjur.
Det var i höstas som mannen körde på ett rådjur på E22 mellan Mönsterås och Emån. Vägen var enfilig och bilisten hade flera bilar efter sig. Han ansåg därför han att han inte kunde stanna förrän en parkeringsficka dök upp efter flera kilometer.

När mannen väl stannat försökte han ringa polisen, men slog fel nummer och kom inte fram. Dagen efter slog han rätt nummer och kom fram till polisen – som då upplyste om att man är skyldig att ringa polisen direkt vid viltolycka.

Bilisten åtalades för brott mot jaktlagen eftersom han inte märkt ut olycksplatsen och kontaktat polisen.

En oenig tingsrätt ogillade dock åtalet. Omständigheterna talar starkt för att djuret skadats vid krocken, men det kan inte uteslutas att det klarade sig oskadd, menar rätten.

*) Björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn.


Enligt § 26 i Jaktlagen och § 40 i Jaktförordningen måste en sammanstötning mellan motorfordon och björn, varg, järv, lodjur, älg, kronhjort, dovhjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår och örn rapporteras till polisen även om djuret inte är synbarligen skadat. Platsen för sammanstötningen måste också markeras. Att inte anmäla en sammanstötning är straffbart och belagt med böter.

Det vilt som du har kolliderat med kan antingen ligga dött på plats eller ha gått vidare mer eller mindre skadat. Skadat och trafikdödat vilt ska omhändertas.

•Placera ut varningstriangel så att inte fler olyckor händer.
•Markera alltid olycksplatsen så att jägare med eftersökshund kan hitta platsen.
•Ring 112 och anmäl olyckan.
•Även om viltet ligger dött på platsen ska markering ske som information till andra trafikanter att olyckan är anmäld till polisen.
•Häng upp markeringsremsan på den sida av vägen som viltet försvann efter kollisionen.
•Vid kollision med vildsvin, björn, varg och lodjur placeras markeringsremsan cirka 100 meter från olycksplatsen. Informera polisen om detta.
•Om möjligt avlägsna döda djur från vägbanan, men tänk på din egen säkerhet.
•Försök inte att själv göra ett eftersök, djurets lidande kan förvärras.
•Försök inte att själv avliva det skadade djuret om du inte har den kunskapen.
•Om du har kört på en hund, försök aldrig att avliva den, låt veterinär avgöra.
Vid anmälan till polisen ska du förutom sedvanliga person- och fordonsuppgifter tala om:

•Olycksplatsen - vägnummer, ort, kännemärke.
•Hur olycksplatsen är markerad - markeringsremsa, plastkasse etc.
•Viltslag - rådjur, älg, vildsvin.......
•Viltets flyktväg - i vilken rikting djuret försvann.
•Detaljerad väg-/platsbeskrivning för olyckan, gärna en GPS-position eller om det är möjligt, nollställ bilens trippmätare och kör till en plats där du känner igen dig (exv. vägkorsning, kyrka, rastplats) och läs av trippmätaren. Det förekommer tyvärr mycket ofta att platsangivelsen är felaktig vilket ofta leder till att ett skadat djur ligger länge och plågas.
För de människor som arbetar med eftersök av trafikskadat vilt är dina uppgifter som trafikant mycket viktiga för att ett bra eftersök ska kunna genomföras och ett svårt skadat djur ska slippa ett långt lidande.

Vid kollision med övriga viltslag, utöver de ovan nämnda, gäller inte någon formell anmälningsplikt till polisen. Om man har kolliderat med ett mindre djur ska man se till att djuret blir avlivat och om möjligt avlägsnat från vägbanan, men som tidigare nämnts tänk alltid på din egen säkerhet.

•Att kollidera med ett vilt djur kan hända oss alla.
•Att inte anmäla en viltolycka till polisen är ett brott.


Trikiner - Provtagningsanvisningar


TRIKINER
Trikiner kan förekomma i muskulatur hos alla köttätande djur. I Sverige påvisas trikiner regelbundet hos vildsvin, varg, lodjur och räv. Enligt lagen skall kött från tamsvin, häst och vildsvin undersökas för trikiner innan det får säljas för konsumtion. I EU-kommissionens förordning 2075/2005 finns bestämmelserna för offentlig kontroll av trikiner i kött.
PROVMATERIAL
Trikiner finns endast i tvärstrimmig muskulatur, dvs. vanliga muskler och då bara i muskeltrådarna, alltså inte i fett, senor, hjärta, tungans hårda kärna eller andra organ som njure etc. Vildsvin: Prov tas från: 1. frambenets muskulatur (fläskläggen); 2. mellangärdets (diafragma) fäste mot ryggen, i de köttiga delarna eller 3. från bakre tungmuskulaturen (inte tungans främre hårda del). Finns inte dessa muskeldelar kvar kan muskulatur mellan revbenen eller tuggmuskulatur användas. Tamsvin: Prov skall tas från mellangärdets köttigaste del av fästet mot ryggsidan, annars som vildsvin. Häst: Prov tas från tuggmuskel eller tungmuskel (inte tungan). Om dessa delar inte finns kan större mängd tas av diafragmapelaren. Björn: Prov tas från mellangärde, tuggmuskel eller tungmuskel.
PROVMÄNGD
Nedan angivna mängder är rent kött efter det att senor och fett rensats bort. Om trikiner påvisas vid undersökningen kommer allt material i den undersökningsomgången att ytterligare kontrolleras. Därför behöver vi rikligt med provmaterial. Vildsvin, björn och häst: 25-50 gram. Om andra muskeldelar provtas än de ovan angivna tas dubbel mängd eftersom laboratoriet då måste analysera dubbelt så mycket material. Tamsvin: minst 10 gram (golfboll). Om andra muskeldelar provtas än mellangärde tas dubbel mängd. Observera! Om köttet är/varit fruset tas dubbla ovan angivna provmängd! Laboratoriet analyserar då dubbelt så mycket material.


Varg rev 17 får utanför Hässleholm

Länsstyrelsen i Skåne går nu ut med en varning till länets fårägare sedan 17 får i fredags blev vargrivna i en hage utanför Hässleholm.
Nu uppmanas djurägare att ta in djuren över natten, se över sina stängsel och komplettera dem med eltrådar.
– Vi vet att när vargen väl fått blodad tand, så ökar risken för att den river fler djur, säger Nils Carlsson, rovdjursansvarig på länsstyrelsen i Skåne till SVT Sydnytt.
Attacken skedde i Norra Sandby i Hässleholms kommun. Länsstyrelsen tror att det är samma varg som observerats i norra Skåne under nio veckor. Vargen misstänks också ha rivit flera får i Småland och Blekinge under hösten.
– Det är tillåtet att skjuta en angripande varg om man vidtagit försiktighetsåtgärder som inte hjälpt, säger Nils Carlsson till Sydnytt.


Vildsvin dödade nyfödd kalv

Vildsvin dödade natten till torsdagen en nyfödd charolaiskalv i Brändabo utanför Torsås i Kalmar län.
När lantbrukaren Göran Jonasson kom ut för att titta till kon och den nyfödda kalven möttes han av en hemsk syn. Fyra vildsvin låg och kalasade på kalven. Kon stod, skärrad, tio meter bort.
- Så fort vildsvinen hörde mig flög de upp och sprang till skogs, säger Göran Jonasson till tidningen Barometern på nätet.
Han har sina köttdjur ute på bete dygnet runt. När charolaiskon kalvat var hon så rädd om kalven att han lät dem vara i fred i hagen över natten. Något han nu ångrar.
- Jag tror vildsvinen lockades av blodlukten, säger han. De tar ju ofta både rådjurskid och älgkalvar. Han är van vid vildsvin, men gillar inte att ha dem runt knuten.
- I våras var jag ute tidigt en morgon och kunde räkna till 48 vildsvin på ett tunnland. De bökar och förstör skörden för mig.
Att hans djur nu attackerats gör att han kommer att ta in alla kor som ska kalva och han uppmanar andra att göra likadant.
- Antingen det är får som lammar eller hästar som ska föla. Ta in dem i rätt tid är mitt råd, säger Göran Jonasson.

Lys på foderplads


    


Reglerna som omgärdar fast belysning vid vildsvinsåtlar kan inte ändras av Naturvårdsverket.
– Såsom reglerna är skrivna kan vi bara påverka åteln inte den fasta belysningen, säger Tommy Svensson, avdelningsdirektör på Naturvårdsverkets viltförvaltningsenhet.

Vad är det egentligen som gäller kring fast belysning vid vildsvinsåtlar? En mängd olika tolkningar florerar runt vad som är tillåtet och vad fast belysning innebär.

Nya regler
Bland annat har regler som en länsstyrelse använt vid skydds-jakt skickats runt och blivit tolkat som en sanning. Men faktum är att alla gamla föreskrifter är utraderade. Nu gäller jordbruksdepartementets regler.
– Länsstyrelserna kan ge tillstånd till rörlig belysning och ljusförstärkare, men man måste ansöka om detta. Däremot ärfast belysning tillåtet för alla jägare vid vildsvinsåtlar, säger Tommy Svensson.
De nya reglerna är generellt hållna. Inget nämns om lamp-
typer, färg på ljussken, hur lamporna får ström, storlek på det upplysta området eller att automatik kopplat till belysningen inte skulle vara tillåtet. (Se artikel nedan för att se jordbruks-departementets tolkningar).
– Men jag vill understryka att fast belysning är fast. Det är inget man kan med enkla medel plocka med sig eller ändra när man jagar, säger Tommy Svensson.
Magnus Rydholm


Frågor och svar om fast belysning
Efter att regeringen öppnat möjlighet att använda fast belysning i samband med åteljakt på vildsvin är frågorna många. Vad menas med fast belysning och var ska lampan monteras? Jordbruksdepartementet förklarar här vad som gäller.

Måste belysningen vara tänd dygnet runt?
– Nej, den kan tändas när man vill. Det innebär att den kan tändas såväl när man sätter sig på passet som vid skottögonblicket eller med ljusautomatik.
Kan en lampa som är fäst vid jaktvapnet utgöra "fast belysning" i jaktförordningens mening?
– Nej. Däremot är det möjligt att ansöka hos länsstyrelsen om tillstånd att använda sådan belysning.
Behöver belysningen vara monterad i anslutning till åtelplatsen för att vara att beteckna som "fast belysning"?
– Ja. Belysningen ska vara monterad på en fast anordning vid åteln.
Får den inte vara monterad jakttornet?
– Jo, men belysningen ska användas för att lysa upp åteln. Lampan får inte pendla fram och tillbaka.
Belysningen får med andra ord inte vara vridbar?
– Nej, belysningen ska vara riktad mot en fast punkt i samband med jakten.
Vilka typer av lampor är godkända?
– Regeringen har inte specificerat några lamptyper. Det innebär att det är fritt fram för allt från LED-lampor till starka strålkastare.
Får fast belysning vara batteri-driven?
– Ja.
Magnus Rydholm


Jägareförbundets rekommendationer
Vid fast belysning för vildsvin
Det finns två aspekter man bör beakta vid användning av belysning vid åteljakt. För det första bör man undvika att använda belysningen på sådant sätt att vildsvinen förknippar belysningen med fara, vilket kan försvåra eftersökssituationer. För det andra bör man undvika starka ljussken som kan försämra mörkerseendet. Belysningen bör därför i möjligaste mån vara kontinuerlig under tiden man jagar. Om lampan tänds först vid skott kan vildsvinen lära sig att det innebär fara. Vid ett eventuellt eftersök i mörkret är det viktigt att kunna gå in på ett ståndskall och tända en lampa utan att djuret omedelbart tar till flykt. Ljuskäglan måste också alltid lysa ifrån dig för att undvika problem vid användning av kikarsiktet. Lysdioder i någon form som mer efterliknar ett månsken och inte skrämmer vild-svinen eller bländar skytten är att rekommendera.

Rörlig belysning och bildförstärkare vid skyddsjakt på vildsvin
Jägareförbundets uppfattning om länsstyrelsens möjlighet att ge tillstånd att använda ”rörlig” belysning (handstrålkastare eller vapenmonterad) samt elektronisk bildförstärkare vid vildsvinsjakt är att detta endast ska tillämpas då vildsvin orsakar allvarliga skador på i första hand jordbruksmark. Vidare bör tillståndet vara personligt och gälla på ett klart definierat skadekänsligt område. Tillståndet bör också vara tidsbegränsat fram till skörd av aktuell gröda eller till en tidpunkt då problemen genom rimliga ansträngningar bedöms kunna ha lösts.


Rette middel får myggen til at flygte

Ved at vælge den rigtige myggebalsam, er det muligt at reducere risikoen for at blive angrebet af myg betydeligt. Det viser en test af myggemiddel foretaget af ”Test Fakta” på vegne af flere aviser.
Bedst i test blev US622, der skræmte væk alle undtagen to myg - sammenlignet med de 130 myg der sad på kontrol overfladen, som kun er behandlet med vand. Men de andre midler har også været forholdsvis effektive og skræmt væk mange myg.
Da der er så store forskelle i, hvem myg stikker blev testen gennemført med skumgummi plader i stedet for frivillige.
Testen viste også, at med US622 er der bare brug for en streg på prøveområdet for at skræmme væk næsten alle myg, mens de resterende midler krævede at hele prøveområdet blev smurt for at opnå et ordentligt resultat. Og fordi de midler indeholder aktive stoffer, som er mere eller mindre sundheds-og miljømæssige skadelige, det er en fordel, hvis de anvendes med forsigtighed, statsbiolog og mygforsker Emma Ahlen, som har ledet denne test.
- Jo mindre middel der kræves på huden for at have efekt, jo bedre, "siger hun til TestFakta.

Här hittar du bocken

Jägaren som förstår hur bocken utnyttjar olika områden beroende på brunst, födotillgång och väder har störst chans att möta honom ute i markerna - särskilt de år bockarna bara verkar försvinna lagom till premiären.


Foto: Ulf Riseberg

Av Ulf Lindroth

 Även om det är försmädligt att erkänna så händer det att rekognosceringen inför bockjakten blir försummad. Och även om man varit ute och rekognoscerat kan det hända att den tidigare utspanade bocken är som bortblåst när det är dags.

I båda fallen har jägaren ett intressant problem att ta ställning till. Var hittar man bocken?

Flitig spaning kan förvisso lösa uppgiften, men det är så dags när jakten står för dörren. Dessutom finns det risk att mycket spring i markerna stör bocken så mycket att den bara blir ännu besvärligare att ta.

Lyckligtvis är rådjuret en liten idisslare med måttlig smak för ett äventyrligt liv. Det är dessutom ett välkänt och noga studerat vilt. Med lite kunskap om normala bockvanor ska det gå att börja leta på rätt plats.

Det finns två, eller möjligen tre, faktorer att räkna med när augustibockens livsföring ska skärskådas. Det är brunsten och födan – och i vissa fall –vädret.

I första hand bock

Bockjaktens första dagar sammanfaller med slutet av rådjurens brunst. I mitten av augusti är bocken i första hand bock. Det är därför logiskt att börja med att bena ut hur brunstens förlopp påverkar rådjurens vanor.

Den svenska forskningen på rådjur har gett mycket kunskap om rådjurens aktivitetet och rörelsemönster i samband med brunsten. I till exempel boken Rådjuret – viltet, ekologin och jakten finns värdefulla ledtrådar till vad som rör sig i augustibockens huvud.

Den första fråga som dyker upp är när brunsten infaller och hur mycket tidpunkten varierar från år till år och från norr till söder.

Olof Liberg, som har skrivit ovan nämnda bok tillsammans med Göran Cederlund, berättar att det visserligen inte finns data på när rådjuren brunstar från särskilt många olika platser i Sverige, men att han tror skillnaderna är små.

– Normalt styrs ju brunsten av vad som är lämpligast för födseln, säger han, men för rådjuret är brunstens och födselns tidpunkt frikopplade från varandra eftersom rådjuret har fördröjd fosterutveckling. Fostret börjar ändå inte växa till förrän under midvintern.

Är det ändå någon skillnad är brunsten troligen senare i norr. Söderut i Europa ligger den en aning tidigare än i Sverige.

Data på brunstens tidpunkt finns framför allt från en svensk studie på Ekenäs i Sörmland.

– Det var mycket små variationer i tid mellan åren, säger Olof Liberg. Högbrunsten börjar kring 7–8 augusti och pågår till 15–16 augusti. Efter 20 augusti sker mycket få parningar och vid 25 augusti är brunsten över.

Aktiviteten varierar

Brunstens förlopp märks i markerna. Under brunsten är bocken aktiv i princip hela dagen, även om den helst håller sig i skydd av terrängen vid dagaktivitetet. Efter brunsten förskjuts aktiviteten mera mot morgon och kväll.

– När brunsten avklingar exponerar bockarna sig mindre, säger Olof Liberg. De kan bli svåra att få se.

Men brunstens förlopp påverkar inte bara tiderna för bockens aktivitet. För en del bockar påverkas även hur de utnyttjar sitt revir.

Revirbockarna utnyttjar revirens ytterkanter flitigast i början av brunsten, alltså veckorna före jakten. Under och efter högbrunsten drar sig en del bockar mot en mindre del av reviret där de uppehåller sig nästan hela tiden. Det kan röra sig om bara fem–sex hektar.

Det kan vara förklaringen till att en bock som sågs vid rekognosceringen inför jakten plötsligt inte visar sig vid premiären. Hittar man bockens nya aktivitetscentrum kan ett pass där vara mycket hett.

Det är inte brunsten i sig som får revirbocken att fokusera på ett visst område. Om bocken koncentrerar sig på en viss plats, så ligger den i ett område med särskilt god tillgång på föda. Bocken söker sig inte dit för att äta, utan för att födan lockar getter. Getterna drar i sin tur dit bocken.

Getens brunst är kort, tre–fyra dagar, och i slutet av brunstperioden är det allt färre getter som fortfarande brunstar. Det gör att en del revirbockar sprider ut aktiviteten över hela revirets yta igen, eftersom de söker aktivt efter mottagliga getter.

Under brunsten är en ensam get värd att hålla ett öga på, eftersom hon kan ha jagat undan kiden med anledning av att hon brunstar. I så fall finns det troligen en bock i närheten. En get med kid är däremot troligen redan parad och därför mindre intressant för både bock och jägare.

Markerna innehåller förutom etablerade revirbockar naturligtvis även unga bockar utan revir. Inga troféindivider kanske, men å andra sidan lika välsmakande som någon annan bock. Det är intressant att veta även vad de har för sig.

Ettåringarna går ofta kvar i området där de är födda. De kan vara ganska rörliga och faktiskt ha större hemområden – områden de vistas i, men som de inte försvarar – än revirbockarna. De rör sig relativt fritt, eftersom revirbockarna som regel inte tar dem på allvar.

Tvååringarnas strategi

Tvååringarna tolereras inte av revirbockarna, men klarar som regel inte heller av att etablera revir. De väljer en av två strategier. En del blir så kallade satellitbockar, som punktmarkerar en revirbock. De ger sig inte in i strid och låter sig jagas undan, men kommer alltid tillbaka igen. De uppvaktar getterna i reviret när tillfälle ges.

Andra tvååringar uppehåller sig i ingenmanslandet mellan etablerade revir. Därifrån gör de räder in i reviren och försöker uppvakta getter där.

Som treåringar etablerar råbockarna revir. Klarar de bara att ta en liten dålig plätt så tar de den och försöker utvidga den till ett annat år. Lyckas de inte med det så håller de ändå fast vid sin lilla plätt under kommande år.

Som nämnts påverkar födotillgången rådjurens vanor och val av betesplatser. Rådjuret är en så kallad kvalitetsbetare och har en högt utvecklad förmåga att välja ut lättsmälta och näringsrika växter och växtdelar.

Under sommaren äter ett vuxet rådjur ungefär 700–800 gram föda per dygn. Rådjuret äter lite här och lite där, så oftast låter det sig inte styras så mycket av tillgången på en enda typ av föda. Men undantag finns:

– Klövervallar är väldigt mycket bättre än allt annat, säger Olof Liberg. Rallarros är också väldigt eftertraktad.

Svampen lockar

En studie av rådjurens födoval i Bergslagen visade att basen i födan i augusti utgjordes av örter. Förutom mjölkört och klöver, som också är en ört, åts kovall, ärtväxter och i mindre mängder till exempel måror, linnéa, harsyra, älggräs och maskrosor.

Olika ris utgjorde en mindre, men ökande del av födan. Främst handlade det om blåbärsris och hallonris. På tredje plats kom svamp. Men svamp är en lurig grupp. Under riktiga svampår kan svampen nämligen utgöra stapelföda för rådjuren under hösten.

– Vi försökte inte mäta hur mycket svampen betydde under ett svampår, säger Olog Liberg, men det märks säkert. Rådjuren äter mycket svamp.

Många bockjägare är nog benägna att hålla med. Det finns en tendens att rådjuren försvinner in i skogen i takt med att svamparna skjuter upp ur jorden. Vissa år är det till och med ont om rådjur på klövervallarna. Är det samtidigt gott om svamp är det dags att lägga ihop två och två och följa rådjuren in i svampskogen.

Naturligtvis är många olika kulturväxter attraktiva där de utgör ett alternativ. Förutom vallarnas klöver lockar även mogen havre och vete. Likaså kan det finnas ett attraktivt utbud av örter på trädor som inte hunnit bli för gamla.

Vädrets makter

Vädret är den sista faktorn som naturen regelbundet spelar ut mot bockjägaren för att ändra bockarnas vanor. Att hålla kontroll på vädret är enklare än florastudierna.

I fråga om vädret handlar det ofta om att justera jaktplanerna på kort varsel. Planeringshorisonten är ungefär den som syns över trädtopparna.

Vädrets betydelse ska inte överdrivas. Under högbrunsten låter bocken sig knappast bekymras alltför mycket om regn och rusk. Men så fort brunstaktiviteten avtagit blir även råbockarna en liten aning kinkigare i fråga om vädret.

Finns i skogen

Riktigt spöregn brukar avhålla rådjuren från att gå ut i det öppna.

Men bockarna försvinner förstås inte, och även om de helst gömmer sig inne i skogen så har de lite svårt att hålla uppsikt därinne när regnet smattrar och droppar. Den som inte har tid eller lust att vänta ut vädret kan mycket väl lyckas hämta sin regnvädersbock inne i skogen.

När regnet slutar och himlen spricker upp är rådjuren desto sugnare på att komma ut och torka upp i solen. Det är ett utmärkt tillfälle att ta vara på.

Hård vind gör rådjuren oroliga och då undviker de ofta att gå ut öppet. Och återigen är det förstås möjligt att gå in i skogen efter dem istället.

Även en kraftig värmebölja påverkar rådjuren. De blir slöa och sänker aktiviteten. Jägaren kan märka att de blir mindre benägna att komma ut och beta öppet. Ett motmedel kan vara att jaga så tidigt som möjligt på morgnarna, som kan vara en aning svalare.

Det kan också vara intressant att försöka jaga inne i fuktiga, skuggiga skogsdalar med örter och blåbärsris, kanske svamp. Där är klimatet lite drägligare.

Ulf Lindroth

 

3 rekognosceringstips

• Bocken utnyttjar sitt hemområde varierande under året. Särskilt i norr kan rådjuren ha helt skilda sommar- och vinterområden. Fortfarande i maj kan bockarna ibland ses på platser där de inte alls vistas under augusti. Även där sådana årstidsvandringar inte förekommer, är det område revirbockarna försvarar under sommaren ofta mindre än hälften av det område de utnyttjar över året.

• Bockarna markerar flitigast med fejningar och skrapningar där de stöter på andra bockar, vilket gör att flest markeringar hamnar i gränsområden mellan reviren eller i bryn ut mot omtyckta betesplatser. Men ju mer de är i ett område desto mera markerar de, så bockens favoritområden i reviret blir också tätt markerade. Gott om markeringar är alltid ett bra tecken.

• I mitten av juli kan lock användas vid rekognoceringen. I förbrunsten är bocken på hugget och vill ha kontroll på allt som rör sig i reviret. Lockar man i juli kan bocken också hinna glömma att han blev lurad av lockandet. Men gör det ändå inte flera gånger på samma bock om du tänker locka under jakten!

7 bockjakttips

• Under goda smygförhållanden kan den som dagtid smyger genom terräng där djuren gärna tar daglega få lägen både på vilande och betande rådjur. Välj ett litet område och lägg mycket tid på långsam smygning. När rådjuren inte verkar vilja gå ut öppet kan det löna sig att följa efter ett djur som visat sig men vänt tillbaka in i skogen.

• Använd kikaren mycket vid smygjakt och tänk på att djuren kan vara skymda på exempelvis ett hygge. Har du bra uppsikt, utnyttja det genom att vänta några minuter och ge djuren tid att röra på sig.

• Stark vind betyder fördel smygjakt. Bocken kanske inte ens går ut öppet. Samtidigt gör vinden att den har sämre kontroll inne i skogen.

• Torr mark betyder fördel vaktjakt. Det är svårt att smyga tyst i verkligt torrt väder.

• Tänk på att vinden vrider sig intill höjder och skogskanter. Det går inte att lita på att den förhärskande vindriktningen råder överallt. Vinden måste hela tiden hållas under uppsikt.

• Se upp med ett misstänksamt rådjurs vana att "skenbeta", det vill säga sänka ner huvudet som för att beta, sedan plötsligt lyfta det igen med blicken mot det som gjort den misstänksam.

• Planera att använda skjutstöd. Bocken är inte stor och ett stöd kan vara skillnaden mellan att få skjuta eller att få hålla inne med skottet.

 


Skabb på vildsvin

Det andra fallet av skabbangripet vildsvin har konstaterats i Sverige. Denna gång i närheten av Växsjö.
– Jag såg direkt att det var något fel på vildsvinet. Det var utmärglat och hade kala fläckar, säger Sonny Milsten som sköt det sjuka djuret.

Jakt & Jägare har tidigare berättat om det första fallet som drabbade Sverige, ett vildsvin som sköts i Skåne i februari.
Det som nu visat sig vara det andra fallet i Sverige är ett vildsvin som Sonny Milsten sköt i byn Fiskestad, fyra mil söder om Växsjö.
– Det var den 16 februari och det var kallt och snö ute. Jag sköt kultingen för en sugga. Den hade inga sår, men ungefär 30 procent av kroppen saknade hår och huden var mycket irriterad.

Analyserat vid SVA
Sonny Milsten tog hem skinnet och saltade det. Han visade det för en lokal veterinär som först avfärdade att det skulle röra sig om skabb.
– Sedan ringde veterinären och sa att han nog hade haft fel – eftersom det påträffats ett fall i Skåne. Jag kontaktade SVA (Statens veterinärmedicinska anstalt) och de bad mig skicka dit skinnet, berättar Sonny Milsten.
I dag, den 16 juni, kom beskedet. Visst var det skabb.
– De kan inte se om det rör sig om rävskabb eller skabb från tamsvin, men de skriver i svaret att det är det andra fallet i Sverige, säger Sonny Milsten.

Eftersom rävskabben funnits i Sverige sedan 1970-talet och är allmänt utbredd drar veterinärerna slutsatsen, att det endast är vildsvin i dålig kondition och med nedsatt immunförsvar som drabbas.
I Polen, Tyskland och Italien har det tidigare rapporterats om skabbangrepp på vildsvin.

Älglusflugan

Älglusflugan – ett plågoris för både hjortdjur och människor

Sedan snart två år tillbaka pågår ett omfattande forskningsprojekt i Finland som undersöker älglusflugans pågående utbredning samt artens möjligheter att överleva och föröka sig.


Av Sauli Laaksonen, Raine Kortet, Sauli Härkönen & Hannu Ylönen


Linné beskrev älglusflugan redan på 1700-talet, men först på 1980-talet blev arten vanlig i södra Sverige. Vid samma tid spred den sig också till sydöstra Norge.

Den första säkra observationen av älglusflugor i Finland gjordes 1960, i de sydöstra delarna. Sedan dess har den här lusflugan med framgång erövrat landets södra och mellersta delar.

I Finland följer älglusflugans etablerade nordliga utbredningsgräns idag rätt väl renskötselområdets sydgräns, även om det i fjol gjordes enstaka fynd ett par hundra kilometer längre norrut. Älglusflugans fortsatta frammarsch, inklusive konsekvenserna av detta, har därför blivit ett viktigt samnordiskt forskningsobjekt.

Förhållandena är gynnsamma för älglusflugan ända upp till mellersta Lappland. Om älgbestånden fortsätter med nuvarande täthet kommer älglusflugan att ha goda förutsättningar för fortsatt spridning norrut.

Det förekommer vuxna älglusflugor i terrängen långt in på hösten, ända tills de första mer långvariga köldknäpparna.

Både hanar och honor övervintrar i pälsen på hjortdjur, där de borrar hål i skinnet på värddjuret och suger blod samt parar sig och producerar avkomma, åtminstone fram till mitten av följande sommar och kanske ännu längre.

Älglusflugehonan föder flera larver, men bara en i taget. Larverna förpuppar sig fort och trillar av värddjuret ner i snöns och vegetationens gömslen.

Den nya generationens tillkomst och puppornas kläckning påverkas av många olika faktorer, som exempelvis vädret under vintern och sommaren. Däremot är det höstens väder som avgör hur de vuxna älgflugorna klarar sig och om de finner ett värddjur.

Kyla, torka och brist på snö minskar sannolikt puppornas möjligheter att överleva, medan fukt och värme ökar möjligheterna.

Lusflugans fiender

Eftersom de vuxna älglusflugorna håller till i pälsen på värddjuret finns det knappast något rovdjur som skulle kunna påverka artens täthet på det stadiet. Det betyder att möjligheterna till en populationsreglering genom rovdjur stannar på puppstadiet, om ens det.

Värt att notera i det här sammanhanget är ändå att det finns flera små däggdjur och fåglar som äter älglusflugans puppor. Hur mycket puppor som stryker med känner vi inte till och ännu mindre vet vi om sorkars, näbbmöss och mesars konsumtion av puppor.

Älglusflugan kläcks ur sin puppa i slutet av sommaren eller i början av hösten och börjar leta efter, eller snarare vänta på, att ett värddjur ska dyka upp.

Observationer visar att älglusflugan verkar vara en dålig flygare. Vi har också fått indikationer på att värdjakten sker i korta rusningar sedan älglusflugan med ögonen godkänt målet.

Om värden uppfyller vissa krav så accepterar älglusflugan denna genom att fälla vingarna.

Ett bra värddjur ska vara tillräckligt stort, varmt och i rörelse. Tyvärr uppfyller också människan ofta de här kriterierna.

Det finns inga belägg för att älglusflugan skulle föröka sig på människa, men det händer att den suger blod av människor.

Våra undersökningar visar att mörka färger och stor kroppsstorlek gör ett objekt särskilt lockande i älglusflugans ögon, medan ljusa och låga objekt kan passera utan att bli upptäckta.

Den här slutsatsen överensstämmer med tidigare gjorda observationer av både tamrenar och skogsrenar eftersom storvuxna sarvar verkar vara särskilt populära bland älglusflugorna. Det här betyder att en ljus klädsel sannolikt fungerar bättre som avskräckning än mörka eller röda kläder.

Gamla och nya värdar

Som värddjur för älglusflugor förekommer nästan alla hjortdjur som finns på det norra halvklotet. Till dessa hör åtminstone älg, rådjur, dov och kron och ibland även vitsvansvilt.

Det har rapporterats att älglusflugan också har landat på husdjur som hästar, får och till och med svin.

Älglusflugan anses inte parasitera på köttätare, men vi vet att den kan irritera hundar och vargar.

Numera kan vi också med säkerhet lägga tamren och skogsren till listan över värddjur eftersom det har konstaterats att älglusflugan förökar sig också på dessa två.

Älglusflugan har redan för flera år sedan accepterat skogsrenen som värd. Vid en kartläggning av skogsrenarnas hälsotillstånd observerades älglusflugor på renarna i Suomenselkä redan år 2004. I Kajanaland gjordes den första säkra observationen på skogsren år 2005.

I skrivande stund vet vi dock inte med säkerhet hur pass lämpliga de här nya arterna är som värddjur för älglusflugan. Det verkar ändå som om både tamrenen och skogsrenen skulle både försöka, och lyckas med, att göra sig kvitt älglusflugor under vintern.

Det här kan bero på fysiologiska och fysiska reaktioner hos renarna och på att de har en tätare päls, vilket gör det svårare för älglusflugan att röra på sig. Ändå är det ett faktum att en del älglusflugor överlever på renarna och förökar sig åtminstone ända fram till vårvintern.

I de tätaste älglusflugemarkerna är det mycket vanligt att älgar bär på flera tusen lusflugor. Det här ser man tydligt på vårvintern i älgarnas legor, eftersom de har färgats rödbruna. Avfärgningen består av tusentals älglusflugors avföring samt blod och vävnadsvätska från älgen.

Ofta finns det så mycket av den här motbjudande smörjan i älgens päls att den stänker vida omkring när älgen reser sig från legan och ruskar på sig.

Avfärgningen är kraftigast vid nacken, manken och ryggen, vilket avslöjar vilka delar av älgen som älglusflugan föredrar. En likadan, men avsevärt svagare, avfärgning kan också hittas där skogsrenar har haft sin lega på vårvintern.

Den här avfärgningen på legor och älglusflugepuppor som har blivit kvar i legan är en enkel och effektiv metod för att inventera förekomsterna av älglusflugor i en trakt.

Påverkar beteendet

Även om älglusflugan inte biter djupt så orsakar flera tusen bitande lusflugor hudskador, ärr och förtjocknader som är synliga också efter beredningen av skinnet. Detta har sannolikt också effekter på djurens hälsa och beteende.

Hos infekterade tamrenar bestod de synligaste tecknen av att djuren ruskade kraftigt på sig och skrapade intensivt med hornen och klövarna.

Gnidandet och skrubbandet var faktiskt så intensivt att hårstrån i renens päls bröts av, och redan några veckor efter infektionen hade pälsen tagit skada. Med det här beteendet försöker renen energiskt göra sig kvitt sina plågoandar och verkar också delvis lyckas med det.

Skadorna på pälsen ökade i omfattning under vårvinterns lopp och blev till stora hårlösa fläckar, särskilt på halsen och upptill på ryggen.

I en sydlig tamrenshjord led ungefär tjugo procent av djuren av de här symptomen. Mängden skador på pälsen är ungefär lika stor hos beståndet av skogsren i Kajanaland, som geografiskt sett ligger rätt nära.

Hårlösa älgar

De här förändringarna hos renarna påminner om det hårlöshetssyndrom som sedan slutet av 90-talet har förekommit hos flera hjortarter i Nordamerika och som har blivit vanligare.

Sjukdomen bryter ut på vintern och har fått hjortbestånden att minska, har sänkt produktionen av kalvar och har inneburit en ökad dödlighet.

I Sverige och Norge har det rapporterats om hårlösa älgar. Orsaken är ännu oklar, men flera forskare ser en koppling till kraftiga angrepp av älglusflugor.

Omfattande skador på pälsen inverkar menligt på hälsan hos hjortdjur som förbereder sig för vintern. De ökade värmeförlusterna och det större energibehovet under vintern kan vid svåra förhållanden bli ödesdigra.

Redan på hösten gick det att observera att älglusflugeangripna renar hade en förhöjd energiförbrukning.

Förändringarna i huden visar sig inte bara som spår efter skrubbande, utan också som bettmärken i form av ytliga kratrar som är några millimeter stora och blodiga. I ett senare skede kan de bli sekundära härdar för infektioner av bakterier, virus eller svamp.

Likadana förändringar har påträffats i skinn av älgar som har skjutits under vårvintern. Bettskadorna syns på både renskinn och älgskinn efter beredningen och sänker alltså skinnens kommersiella värde.

Parasit med många namn

Älgflugan (lipoptena cervi) är en lusfluga av familjen hippoboscidae. Den är en blodsugande parasit och lever på stora hjortdjur som älg, dov, kron och rådjur. Den kallas också för älglus, älglusfluga, hjortlus, hjortfluga och hjortlusfluga.



Elg partering

Det hedder de forskellige kødstykker, på en elg, klik på foto for større udgave.

Vildsvin

Trots ökad jakt växer vildsvinsstammen så det knakar.
En ny forskningsrapport, beställd av LRF (Lantbrukarnas Riksförbund) visar att det nu finns cirka 80 000 vildsvin i landet. Den svenska vildsvinsstammen ökar med 13 procent per år, enligt rapporten.

Antalet vildsvin fördubblas vart femte år, konstateras det i LRF-rapporten.
Det märks bland annat i statistiken för viltolyckor i trafiken, där vildsvinen börjar få en allt mer framskjuten position i en del län.
– Vi närmar oss en gräns för hur många vildsvin som borde få finnas i Skåne och Sörmland.
Det kommenterar Lars Sävberger samordnare i SES-gruppen – ett samarbetsorgan som ska förebygga viltolyckor.
Årligen fälls cirka 30 000 vildsvin.

Värdefull jaktlig resurs
Arne Karlsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas Riksförbund, tycker att det är fel att bara fokusera på de problem som vildsvinen kan orsaka. För markägarna är vildsvinen även en värdefull jaktlig resurs.
Det gäller särskilt i områden där lodjur gjort att rådjur och annat småvilt minskat drastiskt.
En tydlig trend är att vildsvinsjakten ger upphov till nya samarbetsformer mellan olika jaktlag och markägare. Ett exempel är Marks kommun i Västergötland. Där planerar jägare, markägare, LRF och andra intresserade att bilda ett nätverk.
Syftet är att tillsammans försöka dämpa den expanderande vildsvinsstammen.

Ska kartlägga vandringar
Enligt jägaren Hans-Eje Persson finns antagligen 20-30 området. Inom några år kan stammen fördubblas. Med hjälp av lagrade rapporter i en databas ska vildsvinens vandringar kartläggas. Nätverket ska även se till att det bildas en akutgrupp som rycker ut innan grisarna hinner förstöra på åkrarna.